Visst känns det fint att va vid liv, en dag till?

Men oj! Jag har alltså hittat tillbaka till min bortglömda blogg.

Det är ganska lustigt hur ens liv förändras utan förvarning. Satt och läste igenom mina gamla inlägg innan jag raderade dem. Det som har varit har varit och inget av det jag skrev förut är viktigt längre, om det ens va det då. Jag menar, vem skulle vilja sitta och läsa om mitt liv, vad har ni för glädje av det egentligen? Från och med nu kommer jag att använda bloggen mer som en dagbok för mig själv än något som ska intressera och attrahera andra personer. Ni läser om ni vill.

Eftersom det nu är mindre än 100 dagar kvar till jag tar studenten är det ganska mycket på G. I Fredags fick jag min balklänning, underbar! Och just ja, i torsdags var det hundradagarsfesten på Pluto! Galet mycket folk men bra stämning! I går piercade jag tungan och nu kan jag knappt äta eller prata men det löser sig! Imorgon är dessutom sista dagen på mitt sista sportlov. Det känns lite konstigt men det är bara att acceptera. På måndag är det tillbaka till praktiken på Indiska som gäller. Även om musiken går mig på nerverna trivs jag där och kommer sakna det om två veckor när det är back to school som gäller.

För att inte mitt första inlägg ska bli för långt och tråkigt har jag bestämt mig för att avsluta där. Vi hörs när jag har tid. På återseende.